Pater Noster – beviset på
att 1+1=3
Av Ingemar Rosén och Agneta Olsson
Det finns många sätt att berätta historien
om hur Pater Noster har räddats för eftervärlden.
Det kan bli en historia om hur den livaktiga föreningen
Pater Nosters vänner kämpat för sin fyr under
30-talet år. Det kan vara en historia om hur en kulturhistoriskt
intressant byggnad restaureras på ett korrekt sätt.
Det kan också vara en historia om hur ett högteknologiskt
företag, specialiserat på modulära konstruktioner,
använde en gammal fallfärdig fyr i sin marknadsföring.
Hur man skapar ett kulturhistoriskt besöksmål
i marin miljö skulle kunna vara en rubrik på
berättelsen eller varför inte Så skrevs
den svenska varmförzinkningens historia om.
Varje historia skulle i sig inte vara oriktig men den skulle
heller knappast berätta allt. Sanningen är nog
den att Pater Noster räddats för eftervärden
just därför att flera parter, visserligen av olika
orsaker, gemensamt satsat resurser och kompetens för
att rädda fyren. Historierna har flätats ihop
i ett partnerskap där man med respekt och förståelse
för varandras kompetenser och resurser bidragit med
det man är bäst på.
Vi har arbetat med projekt Pater Noster under några
år inom LEADER+ Carpe Mare. LEADER+ är ett program
finansierat av Europeiska Unionen. Syftet med detta program
är att man kan stödja utvecklingsprojekt på
landsbygden som bedrivs i partnerskap mellan offentliga
aktörer, ideella lokala krafter och näringslivet.
Det kan låta konstlat och onödigt krångligt.
Men vad vi så tydligt har sett är att om detta
trepartnerskap verkligen kommer till stånd, om man
verkligen tar vara på varandras resurser, så
uppstår en ”uppväxling” i projektprocessen.
Projektet kring Pater Noster är ett utmärkt exempel
på detta. Därför skulle vi vilja berätta
historien om Pater Nosters räddning för eftervärlden
så här:
Räddningen
Under drygt 30 år kämpade den ideella föreningen
Pater Nosters Vänner för sin fyr. Det var en ojämn
kamp. Väder och vind på den utsatta lilla ön
Hamneskär, mitt i de förrädiska farvattnen
utanför Rönnäng, Åstol och Marstrand,
hade sakta men säkert försvagat metallkonstruktionen
i den än gång så stolta fyren. Den var
ritad och byggd av Nils Gustav von Heidenstam på dåvarande
Lotsverket och den tändes 1 november 1868 Stora insatser
till trots, både ideella från föreningen
och genom anslag från offentliga aktörer, fick
inte fyrens tillskyndare det nödvändiga övertaget
emot tidens tand. Till slut blev man tvungen att göra
något radikalt. Att lappa och laga på fyren
ute på Hamneskär var inte längre inte ett
alternativ. Nu gällde istället att ta in fyren
till land, göra en genomgående restaurering under
antikvarisk kontroll och föra fyren tillbaka till Hamneskär
igen.
Misslyckandet
I juli 2002 lyftes Pater Noster, av den jättelika pontonkranen
Samson från Grenaa, från sitt fundament på
klippan, lämnade Hamneskär och fördes in
till fastlandet på Tjörn. Ingen visste att Pater
Noster redan då var en ruin bortom all räddning.
Väl på land visade det sig nämligen att
fyren var i så dåligt skick att den hade kunnat
kollapsa under transporten från Hamneskär. Efter
ytterligare undersökningar insåg alla att de
ekonomiska medel som fanns att tillgå i princip var
slut, att alla kontakter redan var använda, att en
restaurering inte skulle kosta 6 utan 21 miljoner kronor,
pengar som definitivt inte fanns, att den isärplockade
fyren var en hög järnskrot och att Pater Nosters
vänner var besvikna liksom alla de aktörer som
på något vis hade stött projektet. Dessutom
stod Bohusläns museum inför den intrikata uppgiften
att arkivera över 100 ton järn, hur man nu gör
det. Fyren Pater Nosters saga var all efter 139 år
på Hamneskär, som en stolt exponent för
det senare 1800-talets gryende industrialism, som en vägvisare
för de som trafikerade kustens vatten och som en enande
symbol för den lokala historien. Att rädda Pater
Noster hade misslyckats.
Eftertanken
Vi stannar upp i historien här och reflekterar över
vad som nu rörde sig i tankarna hos dem som varit engagerade
i Pater Nosters öde. Vad tänkte egentligen ordföranden
i Pater Nosters Vänner, Pelle Stavfeldt, på när
han åkte hem till Klädesholmen den där dagen?
Accepterade han verkligen att alla år av mobilisering,
engagemang och arbete verkligen skulle vara förgäves
på grund av en massa rost? För att inte tala
om alla de i föreningen som sålt lotter, skrapat
på rosten, kokat kaffe och anordnat guidade visningar.
Och vad tänkte Hans Manneby på? Han var då
chef för Bohusläns museum och ytterst ansvarig
för den budget som skulle finansiera förvaringen
av den till en skrothög förvandlade fyren. Skulle
det verkligen sluta såhär?
Det var några som inte gav upp, som inte ville acceptera
att historien skulle sluta i ett museimagasin. Det var några
som insåg att OM det till synes omöjliga skulle
ske, så måste det byggas extraordinära
partnerskap som ”världen tidigare inte hade skådat”.
Här var det inte frågan om att primärt söka
nya pengar. Här gällde det att istället skaffa
fler medaktörer, nya bundsförvanter, fler som
trodde på idén om att en restaurerad fyr kan
leda till lokal utveckling. Här gällde det att
bevisa att 1+1 ändå kan bli 3.
Dessa ”några” visste att LEADER var en
bra plattform för denna typ av partnerskap och de lämnade
in en ansökan till Carpe Mare. Ansökan handlade
inte om att få nya pengar till restaureringen utan
istället att skaffa resurser så att man orkade
mobilisera det nya partnerskapet. Bohusläns museum
ställde upp som projektägare. För Pater Nosters
vänner hade den lösningen två stora fördelar.
Dels behövde inte projektet ha några problem
med likviditeten, dels hade projektet direkt tillgång
till museets kompetens. Riksantikvarieämbetet, Statens
Fastighetsverk, Statens Sjöfartsverk, Västra Götalandsregionen
och Tjörns kommun medfinansierade tillsammans med Pater
Nosters Vänner. Carpe Mare:s beslutande grupp trodde
på projektet och den offentliga finansieringen växlades
upp med EU-medel. Så kunde jakten på nya samverkanspartners
börja. En första åtgärd var att inregistrera
varumärket Pater Noster. Här skulle inget lämnas
åt slumpen!
Partnerskapet
Och ganska snart fick man napp. Vad som kom först och
vad som hände sedan går inte riktigt att säga
idag men den 28 april 2004 skrev Bohusläns museum och
företaget Pharmadule Emtunga avtal om samarbete kring
Pater Nosters restaurering. Bredvid stod ”Vännerna”
och applåderade.
Låt oss stanna upp ytterligare en gång i historien.
Vad hoppades nu Pharmadule Emtunga på när de
skrev på avtalet? Med tanke på de tekniskt avancerade,
modulära konstruktioner som är företagets
specialitet kunde det knappast vara en utmaning tekniskt
sett att ta sig an Pater Noster. Ekonomiskt var det heller
inte en affär i sig. Det var något annat. Något
som de inte kunde köpa för pengar. Kan det ha
varit att få samverka med parter som har förankring,
trovärdighet och kompetens? Eller att få uppträda
i sammanhang som massmedialt skulle vara positivt för
företagets image? Eller att få bidra med kompetens
i ett sammanhang där man inte brukar verka? Eller helt
enkelt att få göra något riktigt kul?
Vad som än låg bakom Pharmadule Emtungas engagemang
så kan vi idag konstatera att deras insatser, om tjänsterna
hade köpts på marknaden, inte kan uppskattas
i pengar, eftersom projektet förmodligen aldrig genomförts
utan dem. Dessutom har, och detta skall vi inte glömma,
en rad nya aktörer hakat på projektet. Alucrom
blästrar, Lysezink varmförzinkar, International
Färg bekostar färgen, Svenska Orientlinjen delfinansierar
uttransporten, SMHI levererar väderleksprognoser så
att lyftet ute på Hamneskär skall kunna göras,
Göteborgs-Posten bjuder på de annonser som PR-företaget
scp (Scanpartner) utformar gratis, Studio Västsvensk
Konservering restaurerar träinredning och Statens Fastighetsverk
renoverar och bygger om till konferensanläggning på
Hamneskär. Belysning och inregistrering av fyren ordnas
av Sjöfartsverket och Svenska fyrsällskapet, Bohusläns
museum dokumenterar, ger ut bok och gör utställningar.
Södra Bohusläns Turist AB, länsstyrelsen
och Tjörns kommun gör sig beredda att marknadsföra
det nya besöksmålet. En försiktig uppskattning
visar att allt detta skulle ha kostat minst 25 - 30 miljoner
kronor om projektet köpt in tjänsterna. Och över
alltihop svävar Pater Nosters Vänner!
Ingen av dessa aktörer, inte ens med obegränsade
resurser, skulle ensamma ha kunnat genomföra det man
nu gör tillsammans. Detta är kärnan i det
speciella arbetssätt som kännetecknar ett LEADER-projekt.
Triumfen
Och triumfen infann sig. Vädrets makter stod alla bi
och den 4 juli 2007 lyftes Pater Noster tillbaka på
sin plats på Hamneskär efter en triumffärd
från Göteborg via Marstrand och Rönnäng
på Tjörn. Ett café och en konferensverksamhet
startade i de av Fastighetsverket renoverade fyrvaktarbostäderna.
Båtturer ut till Hamnskär började gå
igen (är detta sant?) och besökarna kunde återigen
ta del av den spännande historien genom Pater Nosters
vänners guidade visningar. Ett besöksmål
i en extraordinär kulturhistorisk miljö har helt
enkelt skapats genom att mycket kompetens och engagemang
fått samverka mot ett gemensamt mål.
Nytändning
Och som om inte detta var nog. En mörk septemberkväll
kommer folket på Marstrand, Rönnäng, Åstol,
Dyrön, Tjuvkil, Skärhamn, Klädesholmen osv.
gå ut i bergen för att beskåda ögonblicket
då Pater Noster åter tänds, som den kanske
sist registrerade och i fyrrullorna införda, arbetande
fyren i Sverige. (Ska PN lysa kontinuerligt?)
Det är en ära för LEADER+ Carpe Mare att
ha fått utgöra en plattform för detta utvecklingsprojekt!
Nils Gustav von Heidenstam ler i sin himmel.
