Heidenstam
föddes den 2 juni i Blekinge 1822, vid 14 års
ålder gick han in vid flottan, men hans vistelse där
blev ganska kort.
Det stod tidigt klart att Heidenstam var en begåvad
man, praktisk lagd med ett stort tekniskt intresse.
Han sökte sig till Fortifikationen, den del av krigsmakten
som hade hand om uppförandet av fasta försvarsanläggningar.
År 1849 hade ingenjören Nils Gustaf von Heidenstam
anställts av Lotsverket för att leda utbyggnaden
av fyrväsendet.
Hans första uppgift blev att uppföra en kombinerad
fyr- och bostadsbyggnad på Grimskär utanför
Kalmar. Sedan anlades nya fyrplatser på Malören
i Bottenviken. Stora Fjäderägg utanför Umeå
och Hjortens udde och Fjuk. På Holmögadd revs
den gamla stenfyren och ersattes med en ny med liknande
konstruktion, och på Vinga uppfördes ett andra
fyrtorn.
Hans position inom Lotsverket stärktes och han utnämndes
till överfyringenjör.
Detta innebar inledningen på en tjugoårig epok
inom fyrbyggnadstekniken.
N.G. von Heidenstam fick vid denna tid uppdraget att presentera
ett förslag om fullt utbyggt fyrsystem i Sverige. Förslaget
låg klart år 1857 och innehöll tio nya
fyrplatser och ett fyrskepp.
Vid 1856-1858 års riksdag anvisades ett årligt
anslag för lots- och fyrväsendet på
220 360 riksdaler. Vidare anvisades extra anslag för
bland annat nya fyrar på Gotska Sandön, Agö,
Brämön, Bjuröklubb, Härnöklubb
(det blev istället Lungö), Björn samt medel
för ett fyrskepp vid Finngrundet.
Heidenstam fackverkskonstruktion i järn användes
första gången på fyrplatsen Sandkammaren.
Under sitt besök på västkusten 1863 utarbetade
Heidenstam en plan över fyrbyggnader i just detta område.
Detta resulterade i att tre fyrar byggdes enligt Heidenstams
princip, dvs. öppna järnfyrar.
Av dessa fyrar blev Pater Noster-fyren på Hamneskär
den mest kända och ståtligaste.
År 1869 erhöll han patent för två typer
av järntorn: det öppna pelartornet och en mindre
typ som kläddes med valsade järnplåtar.
Patentet var på 13 år. Med den nya tekniken blev
det möjligt att bygga på sandunderlag, såsom
på Gotska Sandön och Sandhammaren.
Järntornen tillverkades på mekaniska verkstäder.
Anläggningstiden för en fyrplats förkortades
från två till ett år.Dessutom kunde en fyr
demonteras och flyttas vid behov, vilket inte var ovanligt.
Problem med järntornen fanns framförallt på
västkusten, där fyrarna på grund av klimatet
angreps extra hårt av rost och med korta intervaller
måste underhållas och målas om.
