Berättelse från förre Kusttullmästaren Harry Andersson (1927-12-20)

En händelse i Pater Nosters historia:

Hilda Leontinas nedkomst

Den 3:e januari 1892 nedkom Hilda Leontina Andersson med ett gossebarn. Gossen fick namnet Mauritz Teodor och han blev så småningom min far. Pappa fick tilltalsnamnet Mauritz. Händelsen kanske inte är något ovanligt i sig. Men detta tilldrog sig på Hamneskär, eller Pater Noster, som vi säger ibland, mitt i den kalla vintern 1891-92. Man kan fråga sig vad uträkningen var att ge sig ut till en isolerad fyrplats i väntan på sin förstfödde. För att ge klarhet får vi tänka oss tillbaka i tiden. Såvitt man kan utläsa var Olof Anderson, Hålta, den förste fyrmästaren på stället. Fyrvaktare på den tiden var Johan August Jonsson, född 1845 i Kungshamns församling.

När Olof Andersson slutade sin fyrmästartjänst blev Johan August Jonsson befordrad till ny chef på ställer. Paret Jonsson behövde naturligtvis en piga, eftersom detta anstod en fyrmästarfamilj. Men ytterligare en anledning tycks ha varit att frun i huset drogs med en dålig hälsa. Fyrmästarfrun går snart ur tiden och Jonsson blir ensam.

Jonsson tycks ha varit en praktisk man och äktar efter hustruns bortgång pigan Amanda Martinsdotter från Grundsund.

Jonssons första äktenskap var barnlöst men med Amanda (Manda) fick han döttrarna Ester f. 1889 och Judith f. 1892.

Vid Mandas första grossess behövde hon hjälp i hemmet och städslade därför sin syster Hilda Leontina Martinsdotter, Grundsund, som piga. På fyrplatsen tjänstgjorde vid denna tid också Magnus Teodor Andersson som fyrbiträde och senare fyrväktare.

Familjen Andersson hade sju barn. Den äldsta sonen Bernhard Leonard Andersson skulle så småningom bli min farfar. Han kom till fyren 1889. Farfar var född den 21/3 1869 i Onsala och farmor den 22/9 1866 i Grundsund. De träffades alltså ute på Hamneskär vid något tillfälle när farfar, som var sjöman, var på fyrplatsen för att hälsa på familjen. Kärlekslågan tycks ha tänts ordentligt ute på Hamneskär år 1891. De gifte sig på sommaren. Var har jag inte kunnat utröna men förmodligen i Grundsund på Skaftö.

Den omständigheten att de gifte sig på sommaren och fick en son den 3:e januari 1892 gjorde det svårt att få detaljer från farfar och farmor. Man ville inte gärna tala om datumar, men kyrkoböckerna ger ju värdefulla upplysningar när man forskar i saken.

Men varför ta sig ut till Hamneskär under julen för snart 112 år sedan. Ja, farmor var föräldralös och hade sin syster därute, och syster Manda var också i grossess med dottern Judith, som blev född ett par månader efter min pappa.

Den 3:e januari 1892 nedkom alltså farmor med en son som så småningom blev mina dagars uppkomst.

Farmor har beskrivit för mig att födseln gick bra med syster Mandas och andra kvinnors hjälp. Vintern var av det besvärligaste slaget med kyla och is långt fram på vårvintern.

Hon har också berättat för mig att man via Klädesholmen tog sig till Grundsund i april månad. Givetvis med båt.

Av husförhörslängden för Klädesholmens församling framgår det att flytten skedde först den 20/12 1892. Farfar var, som nämnts, djupvattenseglare och seglade med de stora skutorna på bl.a. Medelhavet från tidig vår till sen höst, innan han kunde ordna med familjens angelägenheter.

Tidigare nämnde fyrmästaren Johan August Jonsson avled den 21/1 1894. Efter makens död flyttade Manda med sina döttrar till Grundsund den 16/6 samma år. Mandas kortvariga äktenskap gjorde att systrarna återigen kom varandra nära.

Efter min far kom ytterligare fyra söner och tre döttrar som barn till Hilda och Bernhard Andersson.

Tyvärr fick föräldrarna uppleva att tre av deras söner dog före dem. Min far dog 1929 den 8/7 i Ystad. Han var sjöman och fick blindtarmsinflammation. På Ystads lasarett, dit han blev förd, konstaterades sprucken blindtarm och att varet tagit sig ut i bukhinnan. Någon räddning stod inte till buds. Vi blev plötsligt utan försörjare i en svår tid. Det blev en hård tid för mor och oss tre barn. Min bror Evert var född 1920, min syster Märta 1922 och jag själv 20/12 1927, alltså 1 1/2 år gammal. Jag har inga minnen av min far men av allt att döma var han en god far så länge han fick vara i livet.

Hur mamma Eva klarade sig och sina tre små barn under denna tid får bli föremål för en senare berättelse.

Farfar var sjöman och fiskare och på lediga stunder var han en duktig skomakare. Farfar var mycket omtyckt av dem som kände honom och var uppfattad som en snäll och hygglig människa och en duktig sjöman. Han uppskattade sin Hilda högst påtagligt och icke så sällan gav han henne en kyss rakt på munnen till barnbarnens förlägna förvåning. Farfar dog 1953 den 26/4.

Farmor var mer tungsint och var ofta utsatt för  någon åkomma som fördystrade tillvaron för henne. Hon hade en motvilja att besöka läkare och sjukhus och detta var inte mycket att göra något åt. Ett brutet ben och en bruten arm fick självläka. Hon vårdade sig så gott det gick med huvudvärkspulver, valeriana och Hoffmans hjärtstyrkande droppar. Katten Lisa var också mycket förtjust i farmors droppar. Kanske dropparna bidrog till Lisas rika kärleksliv. Hon måste ha haft rekordet i antalet födda kattungar. Farmor dog efter lång liv i mars 1959. Alla i familjen Bernhard Andersson är numera döda. Den sista i barnaskaran, Berta, gift Österberg, gick ur tiden så sent som den 3:e december 2003, 97 år gammal. Min far har jag av naturliga skäl inte något minne av. Saknaden av en far var svår i barndomen, men allt får ju gå. Mitt intresse för fyren ute på Hamneskär, där pappa föddes har stegrats undan för undan med åren. Jag har haft mitt jobb i kustbevakningen i trakten av södra Bohuslän, som därför fått en särskild plats i mitt hjärta. Ön Hamneskär är ju helt underbar på våren och sommaren och mosaiken i de kala hällarna är rent fantastisk.

De flesta sakuppgifterna har jag förstås fått av farfar och farmor. Mona Axelsson har försett mig med husförhörslängden från Klädesholmens församling och syster Märta med kompletterande uppgifter. Jag har er två sistnämnda att tacka för att denna berättelse blev av. Tiden rinner iväg och snart hade det varit för sent.

Skärhamn i december 2003

Harry Andersson